Inter börjar kännas som Napoli

Ja vad menar jag med det då? För er som följde min Portsmouth-save på FM14 vet att jag till slut hamnade i Napoli, Italien. Efter ett par framgångsrika år där så hade jag ett lag som var helt galet. Vi vann ligan utan svårighet, och vi hade en trupp som var världsklass på många positioner. Nu böjar denna save med Inter kännas som ”Napoli” från FM14.

Säsong fyra är färdigspelad och vi har ånyo en framgångsrik säsong bakom oss. Precis som i den tidigare genomgångarna, så ska vi även idag titta på allt och inget som anbelangar Inter och säsong 2017/18. Ni vet att ni kan följa denna save via vårt engelska twitterkonto som uppdaterar allt eftersom saven fortlöper. Ni hittar det kontot vi denna länk så klart.

För er som inte läst dem inledande säsongerna, så har ni dem länkarna här.
Säsong 1 | Säsong 2 | Säsong 3

Serie A:
Med en lättnande suck så är säsong 4 avslutad och klar. Ett nytt sommaruppehåll stundar och vi kan äntligen få pusta ut lite. Jag kan låta en smula lättad och glad över att det äntligen var över, men så är inte fallet. Vi hade gjort ännu en fantastisk säsong i serie A med ett smått osannolikt rekord på hemmaplan. Eller rekord och rekord. Känns ju så iallafall om man tittar till siffrorna. 19 hemmamatcher fick vi spela, precis som alla andra år. 19 matcher, 19 vinster. Vi tappade inte en enda poäng under säsongen inför våra trogna och fantastiska fans på läktare. Till det räknar vi in 82(!) mål framåt och bara 14(!) insläppta. Det var som att vi inte kunde annat än att vinna hemma. Försvarsspelet var galet bra, och Zivkovic har haft ett underbart år bakom sig. Vi ska titta närmare på det senare i genomgången. 2 poäng från 100, och vi hade hela 17(!) poäng ner till tvåan, Roma i det här fallet. Den ständiga tvåan, Juventus, fick se sig slagen i näst sista omgången och förbipasserade av rivalerna från Rom. Phillip Cocus mannar i Roma-lägret hade bara förlorat 3 ynka matcher under året och förtjänade andraplatsen.

Lazio, Chievo och Grosseto fick respass ner till Serie B. Trapani, Pescara och Ternana ersätter dessa tre förlorare.


Spelschemat:
Försäsongen gick precis som väntat, med idel vinster. Trots att vi hade både Napoli och Roma på vår lott så vann vi komfortabelt i båda matcherna. Sen stundade Supercupen mot Manchester City som första tävlingsmatch. 3 snabba mål innan halvtimmen gav oss en fin 3-1 ledning. Men innan halvtiden var nådd, så hade engelsmännen kvitterat till 3-3. Matchen gick till förlängning. Ett mål vardera, och det skulle avgöras på straffar. Ayew, Hernanes, Kenedy, Zivkovic och Ranocchia satte sina. Prato, Nasri, Hulk och Koke satte sina. Sista straffen skulle slås av Aguero. Alla trodde på omgångsavgörande i flera omgångar till. Men Rulli hade gjort sin hemläxa och vår första titel var ett faktum.

Det följdes upp av ytterligare en titel när vi finalslog Fiorentina i Italienska Cup-finalen med hela 4-1. Zivkovic satte 3 mål och blev således matchens spelare.

Sen började ligaspelet. Kryss i första omgången mot Fiorentina, 2-2, gav oss en liten morot att börjar kämpa för våra poäng. Vinsterna började komma, 3 poäng mot Lazio, Chievo, Juventus och Napoli. Ett par plumpar i raden kom så klart, men på de stora hela gick det galet fint.

Mitten på december var det dags för VM för klubblag. Vi lottades mot Guangzhou i semifinalen. Matchen spelades i Toronto inför en brokig skara åskådare. Jag var inställd på en tuff drabbning matchen igenom. Jag fick se ett motstånd som var allt annat än taggat. 40-1 i skott, 3-0 i mål. Semifinalen var en lite för enkel resa om du frågar mig. I finalen ställdes vi mot det argentinska laget San Lorenzo. Även denna gång slutade matchen 3-0, och även här var motståndet uselt. 32-0 och vi bokstavligen gick in och hämtade bucklan utan svårigheter. Titel nummer 3 var inkasserad.


Andra halvan av säsongen skulle visa sig vara minst lika ointressant som den föregående. 7-1 mot Empoli, 7-2 mot Grosseto och 7-0 mot Chievo. Resultaten bara fortsatte. 4-1 mot Juventus, 5-0 mot Sampdoria. Vi var ostoppliga kändes det som stundtals. Visst hade vi våra stunder av sämre spel. Februari och mars var under all kritik om vi såg hur det hade sett ut innan. 3 kryss och en uddamålsvinst, 3-2, mot Atalanta. Dock svängde pendeln tillbaka efter 5-1 vinsten mot Milan, och därefter var det gräddfil igen.


Transfermarknaden:
En av säsongens belåtenheter är transferstiden. Det var här vi skulle kunna göra oss av med dödköttet och ta in nytt, fräscht folk som skulle göra skillnad, inte bara denna säsong, utan även under åren som kommer. Om vi börjar se på ut-sidan, så ser vi att vi sålde 4 spelare. Räknar vi bort Zanetti, så var det egentligen bara tre namn som vi ska belysa idag. PSG ville ha allt och alla. Till slut kom dem även till oss. Dem drog och försökte med en handfull spelare innan vi kom överens om två. Romero och Kenedy. Om vi räknar bort klausulerna i avtalet, så fick vi hem 615 miljoner reda kronor för gossarna som vi köpt in för smulor åren innan. Två mycket bra affärer. OM det skulle falla sig så väl, att alla klausuler införlivas, så skulle vi göra en vinst på dessa två som låg i paritet med 1 miljard kronor. Den sista vi sålde var Juan Jesus till Manchester United. 385 miljoner direkt, och mer därtill om han införlivar tilläggen.

In var det mer intressant. Fem spelare in och alla fem var högintressanta. Backlinjen började svajja redan förra året. Vi stod nästan bara kvar med Ranocchia i mittlåset. Vidic och Jesus var borta. Vi blev tvungna att köpa hem backar. Vi tog in Fernandes, Dedé och Mangala. Fenandes ersatte Jesus rakt av. Mangala och Dedé skulle tillsammans med Ranocchia göra ett av ligans vassaste mittbackspar. Dessa tre skulle rotera och göra skillnad.

Mittfältet fick också en uppfräschning. Castellucci skulle ta Romeros plats som DM och spelfördelare bak i plan. En potential som är helt fantastisk. Något framför honom skulle den sista av dem 5 spela, Coulibaly. En ung lovande innermittfältare hämtad från Anderlecht, Belgien. ”Underbarn” var med i beskrivningen. Detta ser oerhört lovande ut åren som komma skall.


Eliaquim Mangala:
Den 27-årige mittbacken hade fått otroligt lite speltid i Manchester City den senaste åren. Orsaken är helt oviss för mig. Han har inte haft några skador, inte heller underpresterat när han väl spelat, eller på något annat sätt gett signaler att han inte skulle vara spelbar. Hans karriär hade tagit fart i den belgiska klubben Standard Liege där han kom 2007/08. Han gick från back-up till ordinarie på ett år, och när han väl köptes över till Porto för 62.5 minljoner kronor hade han gjort ett mycket intressant avtryck i klubben. Hans karriär tog ännu ett steg i rätt riktning under dem tre åren han var i Portugal. Benfica hade vunnit ligan 2010, men efter Mangala kom så tog Porto över taktpinnen och vann ligan alla år han var med i klubben. Så klart går inte sådant spel obemärkt förbi. Manchester City öppnade plånboken och köpte över Mangala till England för 325 miljoner kronor. Det var dags att börja spela dem riktigt stora matcherna. Men som jag nämnde ovan, så blev det bara 24 matcher på 3 år. Formen gick ner, motivationen likaså. Glädjen gick ner, och således också prislappen. Vi köpte över honom för ynka 90 miljoner kronor till Inter, och hos oss fick han allt ovannämnda tillbaka. 23 matcher och ett inhopp blev facit för året. 7.62 landade det genomsnittliga betyget på, och han kom med i protokollet 4 gånger, 3+1. Redan när han skrev på ökade hans värde, och nu efter en spelad säsong så har han 165 miljoner på sitt huvud. Detta kommer givetvis växa även efter nästa år. 7 gula kort och 2 röda på dem 24 matcherna är kanske inte en siffra att var stolt över, men jag ska försöka ätt sänka det snittet under nästa år.


Här har vi länkar på dem övriga fyra inköpen:
Mario Fernandes | Claudio Castellucci | Emilien Coulibaly | Dedé

Truppen:
Om förra året var Zivkovics genombrott, så var detta år hans etablering som en av världens bästa anfallare. Vi hade gått över till en 433 uppställning under året, och det hade gett mer speltid för flera anfallare. Det i sin tur gav mer ”hjäp” till den unge holländaren. Det går inte att sticka under stol med att han bar laget på sina axlar detta år. Visst, Icardi gör 23 mål, Hernandez 15, Deulofeu 13, likaså Kovacic. Men det överskuggas tämligen enkelt av Zivkovics otroliga 61 mål och 13 assist. 8.04 i snitt och ett värde på 360 miljoner kronor. Han är bara 21 år dessutom. Tänk vad den killen kan göra under dem kommande 5-6 åren.

Jag tänker inte gå in på så djupt dem två grafikbilderna som är här nedan. Låter det vara till er att begrunda. Shaqiri vinner assistligan 20 st, bara en spelare i laget som är under 7.00 i snitt, och Rulli höll 22 nollor under hela spelåret. Jag summerar det med ”wow”.



Champions League:
I och med att vi vann förra året i Serie A, så har vi således också en plats i CL detta år. Precis som alla andra år innan. Dem tre lag som vi fick i vår grupp blev det tyska laget Leverkusen, det portugisiska mästarna Porto och dem belgiska mästarna Anderlecht. Inte en helt enkelt uppgift kan man tycka på pappret innan. Vi vinner samtliga matcher utom bortamatchen mot Leverkusen där vi förlorade med 2-3. Vi hade både 1-0 och 2-1 innan tyskarna växlade upp och betalade med samma mynt som vi, kontringar. Annars var de idel vinster och den som är mest anmärkningsvärd är 8-4 matchen mot Porto hemma. En strålande avslutning på det gruppspelet.


CL-slutspelet:
I första utslagsrundan skulle vi ställas mot dem regerande mästarna från England, Manchester United. Vi skulle börja borta på Old Trafford. Mardrömsstart med 0-1 redan i den första kvarten, målskytt Angel Di Maria. Vi fick dock en liten revansch när Rafael fick rött kort i matchminut 37, och vi var tillbaka i matchen. Dock fick vi vänta ända till timmen innan vi fick hål på De Gea. 1-1 Zivkovic, vem annars. Med två lag som hellre ville stänga matchen än att göra andra målet, blev det en trist tillställning på slutet. Matchen slutade 1-1. Returen hemma på Giuseppe Meazza blev en helt annat historia. Vi vinner med 2-0 av mål av Hernandez och Hernanes. Jämt förövrigt, men vi knep totalen och vinner första utslagsrundan med 3-1.

Kvartsfinalen blev något av ett missöde och illa påläst läxa. Vi började hemma, och hoppades på en snabb förlösning så vi kunde rida på resultatet. Men vad som hände stavades DEPAY. Han gör 1-0 efter 19, och ökar på det till 2-0 18 minuter senare. Vi var ordentligt i brygga. Vi fick till både reducering och kvittering, men det blev en riktigt dåligt genomförd match från vår sida. Returen borta blev inte som planerat. Säsongens andra, och sista förlust kom borta på Emirates Stadium, 0-1. Mål pricksköts in av Oxlade-Chamberlain kvarten från slutet. Trots bollinnehavet så mäktade vi inte med att vända på steken. Vi förlorar 2-3 totalt och är ute ur turneringen.


Italienska Cupen:
Annat var det med den inhemska cupen. Vi tog oss vidare från första omgången enkelt mot Lecce, 6-0. Kvartsfinalen skulle gå i samma tecken, 5-0 mot ärkerivalen Milan. Sen, i semifinalen så ställdes vi mot Juventus. Spallettis mannar ville lyckas med någon tävling, och satte ut ett starkt lag på gräset i båda mötena. 3-3 borta efter 3-1 ledning, och 4-0 hemma. Vi körde över den gamla damen ordentligt. 7-3 totalt. Vi var nu i finalen. Här ställdes vi mot Cagliari, ett lag som hamnat i mittendelen av tabellen i Serie A, var helt utan Europaspel och få skador. Inför finalen så kom dem med 4 raka förluster i ryggen. Stärkta av det mentala övertaget så gjorde vi både 1-0, 2-0 och 3-0 innan motståndet vaknade till liv. På 5 minuter var det reducerat till 3-2, och det var match igen. 3-3 kom efter 77:E minuten av ett fint mål av Ekdal. 3-0 hade blivit 3-3. Nu var goda råd dyra. Vi Ändrade lite på mentaliteten, justera de lite i positionerna och höll tummarna. 4-3 och 5-3 kom snabbt. reduceringen kom på övertid och vi hade ännu en gång denna säsong tagit en titel. Cupen är lite vår grej.


Tack för att ni läser och gillar det vi gör. Har ni några funderingar, tankar eller kommentarer, så är ni givetvis välkomna att kladda ner dom här nedan, eller göra det i mitt twitterflöde.

https://twitter.com/FM_Sideline

2 reaktioner till “Inter börjar kännas som Napoli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *