Inters tredje år. Hur gick det?

Vi har i och med detta inlägg tillryggalagt säsong tre i ordningen, och vi ska givetvis gå igenom allt och inget som hänt under det gångna året. Ni vet att ni kan följa denna save via vårt engelska twitterkonto som uppdaterar allt eftersom saven fortlöper. Ni hittar det kontot vi denna länk så klart.

För er som inte läst dem inledande säsongerna, så har ni dem länkarna här.
Säsong 1 | Säsong 2

Serie A:
Vi hade triumferat ordentligt i ligan under dem inledande två säsongerna, och vi hade lyckats med bedriften att ta hem två guld på lika många år. Så kom vi således till tredje året, och här blev det kanske ännu lättare än innan. Hemmaspelet fungerar näst intill felfritt och vi kunde stoltsera med att vi inte förlorat en enda gång hemma på Giuseppe Meazza. Poängtappen kom då givetvis på bortaplan, men sett till dem övriga lagen så var vi galet framgångsrika även där. 14 vinster är nästan dubbelt så många som nästa lag i vinstraden. Fyra lag på 8 vinster och ett på 7. 99 poäng lyckades vi skrapa ihop, och den sista poängen för att nå 100 kan sticka i ögat under lång tid framöver.

Värt att nämna när vi ser tabellen, är kanske att Palermo kom 3a efter ett grymt hemmaspel. Paulo Dybala och Simone Zaza var såklart starkt bidragande orsaker till framgången. Får se om dessa två herrar blir kvar till nästa år.

Genoa, Crotone och Verona åker ner till Serie B nästa år.


Spelschemat:
Till skillnad mor förra året så valde vi mycket lättare motstånd på försäsongen. Det blev kanske lite FÖR lätt till och med. Vi avslutade försäsongen med ett par matcher i USA, mot LA Galaxy och New York City. Vinst i båda, 3-0, och vi var redo för säsongen. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Förlust i första tävlingsmatchen mot ett hungrigt Juventus på straffar. Icardi, Hernanes och Podolski satte sina straffar. Syndabocken blev dessvärre Romero som slog sin boll rakt i famnen på Buffon. Sen tuffade året igång. Vinster och åter vinster. Förlust borta mot Sampdoria 2-3, borta mot Palermo 0-2 och borta mot Viola 2-3. Annars såg första halvan bra ut.


Andra halvan blev något bättre, men vi fick även här räkna in förlust mot Fiorentina, och nu var det i Italienska Cupens Kvartsfinal. Ranocchia drar rött kort redan i matchminut 29, och uppförsbacken var ett faktum. Påföljande straff satte Mario Gomez, och vi var i brygga direkt. Vi försökte göra skillnad, men fick se även tvåan rulla in efter 52 minuter. Ute ur cupen. Vi fick se ännu en, och säsongens sista, förlust innan året var slut. Borta igen, nu mot Benfica i CL semifinalen, 1-2.


Transfermarknaden:
Nu var det dags för ytterligare nytt blod som skulle komma in i föreningen och röra runt. Dodo hade spelat ett år med Roma, men var sedan lång tid klar för oss inför säsong 3. Bra förstärkning på vänsterbacken. Javier Hernandez kom på en gratislapp från Manchester United. Ett intag som jag ser mycket fram emot under året. Deulofeu och Nouri skulle komplettera anfallet, medans Rulli togs in som förstakeeper efter att Handanovic börjat flagga på att röra på sig. På utfronten så är det egentligen bara Danilo D´Ambrosio som är värd att nämna. Han ville ha mer speltid än jag kunde ge honom. Feyenoord blev hans nya adress.


Gerard Deulofeu:
Eftersom vi spelar så ofta med offensiva yttrar, så ville jag förstärka kantspelet med ytterligare spelare. Vem kunde hjälpa mig mer än Gerard Deulofeu. Han hade inte fått den speltiden i Barcelona som han önskade och sattes upp på listan. Direkt var jag där och snappade upp den snabba och tekniska högerspringaren. Ett grymt tillskott som kommer göra många inspel, mål och framförallt spektakulära individuella prestationer av den högre skolan. 14/15 hade han varit utlånad till Sevilla och spelat 17 matcher. Tillbaka på Camp Nou var det stopp direkt. Nu var han på Meazza, där han hör hemma.


Jeronimo Rulli:
Handanovic hade flaggat fler än en gång på att klubbar var på jakt efter honom. Hans förmåga hade väckt uppståndelse i fotbollsvärlden. Iallafall vad han själv förklarade. Jag sa att om något bud skulle dyka upp, så skulle jag vara behjälplig. Inget bud kom, men hans irritation växte. Jag kunde inte chansa med att hoppas att Handanovic skulle sansa sig. Jag var tvungen att ta in en ny keeper som kunde axla rollen som förstemålvakt. Real Sociedads målvakt Rulli stod högt i kurs. Han hade gjort strålande år bakom sig och det var inte för intet att jag plockade upp 150 miljoner för 25-åringen. Något som den spanska klubben inte kunde motstå. ”Packa väskorna pojk, du ska till Italien”. Nu har jag, om jag spelar mina kort rätt, två världsmålvakter till mitt förfogande.


Truppen:
Under Icardis frånvaro som skadad, så stegande en ny stjärna fram i truppen och axlade rollen som skyttekung. Jag talar givetvis om Kenedy. Högeryttern med oerhört goda kunskaper i anfallsspelet var inte sen att visa vem som skulle föra fanan och framgångarna vidare. 25 mål och 13 assist så blev han den okrönte konungen som vi eftersökt. Deulofeu kom trea på 11 mål, Hernandez fick ihop 9+3 och vårt framtidshopp Zivkovic önskade nog denna säsong som glömd. Skador även för honom satte stopp för en framgångsrik säsong. 14 matcher, 5+2 blev facit. Håller tummarna för nästa år.


Champions League:
Ännu ett år i CL. Framgången fortsätter. Vi hade lottats mot Salzburg, Galatasaray och Feyenoord. Tre lag som på pappret inte såg mycket ut för världen. Efter gruppspelets 6 matcher kunde således också konstatera detsamma. Inte en enda förlust, och två klantiga kryss, båda mot turkarna, 1-1 i båda mötena. Gruppsegrare och vi fick Marseille i första utslagsundan.


CL-slutspelet:
Fransmännen blev en lätt mumsbit för oss. 5-2 totalt och storspel av mittfältsgeneralen Kovacic i båda mötena. I kvarten fick vi Liverpool på vår lott. Engelsmännen var grymma i sitt första möte, och slog ut Shaktar med hela 5-1. Imponerade siffror. I första matchen, borta på Anfield, så hade mer än tur med resultatet. Ett självmål och ett sent mål på ett turligt skott fem minuter innan signalen. Hade vi inte fått dom målen, hade returen varit mer spännande än den blev. 2-0 hemma av mål av Kenedy och Icardi förkunnade totalvinsten med 4-2. Triumfen fortsätter. I semifinalen ställdes vi mot Benfica. Även dem hade ett imponerade facit hittills. Slog ut Barcelona i första rundan med 6-4, följt av 4-1 vinst mot formstarka Wolfsburg. Nu skulle vi ta oss an dem på bortagräs i första mötet. Som vi redan har varit inne på, så förlorade vi den kampen rättvist. 1-2 skrevs siffrorna till. Returen var, precis som mot Liverpool, en tämligen lätt resa för oss. 3-0 av mål från Icardi och Deulofeu gav ännu ett avacemang. Nu var vi i finalen.

Här skulle vi spela mot dem tyska femfaldiga stormästarna, dem regerande bundesligafantasterna och lagmaskinen Bayern Munchen. Pep Guardiola hade gjort ett fantastiskt jobb med klubben, och man var i final efter vinster mot Man Utd, Tottenham och PSG. Alla storstjärnor var på plan. Lahm, Neuer, Alaba, Muller, Lewandowski, Schweinsteiger, Alonso och Boateng. Direkt efter 6 minuter var det nätat. Lewandowski blev målskytt och vi var i underläge direkt. Vi fick kriga och slita om varje boll på mitten. Vi fick springa och stressa över hela banan. Tyskarna var ett kollektiv av rang. Vi fick vänta ända till matchminut 71 innan vi fick hål på Neuer och backlinjen. Instick av Kovacic i boxen och Icardi högg som en cobra. 1-1. Det höll sig matchen ut, över förlängningen och fram till straffar. Ranocchia, Hernanes, Santon, Ward-Prowse, Kovacic, Jesus, Dodo och Romero satte sina bollar. Alonso, Lewandowski, Thiago, Alaba, Badstuber, Martinez och Lahm för Bayern. Det blev Icardi för oss som missade. Men det vägdes upp av att både Muller och Neuer(!) missade sina och vi hade tagit ännu ett CL-guld till Italien. Det hade tagit goda 6 är sen sist, 2010, med Mourinho som coach. Nu var vi åter igen i förarsätet.


Italienska Cupen:
Cupen då på slutet. Vi lottades mot Citadella i första omgången. enkel resan, 5-0. Jag trodde ju i min enfald att vi skulle ta hem guldet även detta år. När vi således fick Viola på vår lott så såg jag de som en bra matchmotståndare. Vi hade förlorat tidigare under året mot just Fiorentina, och nu fick jag min revansch. Men som vi redan har nämnt tidigare, så tar Ranocchia rött tidigt i matchen och det gjorde att vi inte orkade resa oss mer. 0-2 och respass redan in kvartsfinalen. Som tur var så visste jag att styrelsen inte såg högt på denna cup, så fadäsen gick förbi obemärkt. Det enda goda i det hela var att vi faktiskt slogs ut av den slutgiltiga vinnaren av cupen. Fiorentina Sampdoria och Napoli på sin väg mot guldet. Dem hade filat på defensiven ordentligt, för det enda målet dom släppte in var mot Sampdoria i semin. Annars var det stängt bakåt. Framgång för Zdenek Zeman och hans mannar.

Tack för att ni läser och gillar det vi gör. Har ni några funderingar, tankar eller kommentarer, så är ni givetvis välkomna att kladda ner dom här nedan, eller göra det i mitt twitterflöde.

https://twitter.com/FM_Sideline

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *