Efter sex raka Scudetto-titlar så kommer…

…ytterligare ett ligaguld att ställa upp i prisskåpet. Men vi tar det senare i genomgången. Varje gång som en säsong har nått sitt slut, så står jag inför valet att lägga ner saven och rikta uppmärksamheten åt annat håll, eller då givetvis motsatsen, fortsätta ytterligare ett år. För mig så blir det egentligen aldrig någon lägre tankeverksamhet. Valet är entydigt och glasklart. Jag tuffar vidare och ser vart ännu ett år har att bjuda på. Kanske, och jag hoppas på kanske, så händer det något unikt eller helt galet som gör att saven höjer sig ännu mer och ger ytterligare en dimension till tiden man lägger ner på sitt kära lag. Men nog tuggat om det filosifiska. Nu kör vi…

För er som inte läst dem inledande säsongerna, så har ni dem länkarna här.
Säsong 1 | Säsong 2 | Säsong 3 | Säsong 4 | Säsong 5 | Säsong 6

Transfermarknaden:
Det hade ryckts och dragits i vårt guldägg, Zivkovic, under en tid förra sommaren. Buden avlöste varandra utan att verka upphöra. Till slut hade jag bestämt mig. Vi säljer Richairo Zivkovic till Manchester City för hisnande summan av 733.000.000 kronor, och med ett inköpspris på 75.000.000 kronor kunde jag bara inte säga nej till detta. Vi nästan tiodubblar priset över ett par säsonger. City kom med ett icke förhandlingsbart bud som jag satt och funderade lite på en stund. Men efter någon minuts eftertanke så var det glasklart. Jag kan inte motivera att tacka nej till ett bud i den klassen.

Efter det så blev det väldigt stilla vad gäller pengar in. Handanovic hade under andra halvan av förra säsongen velat lämna klubben med motiveringen ”för lite speltid”. Så klart blev det en kontrast till hans tidigare liv innan Rulli kom med i truppen. Rulli hade tagit över rollen som förstemålvakt, och det stack tydligen bra i ögonen på vår gode Samir. Utan prislapp så skulle hans resa fortsätta i England, och Southampton för att vara exakt. Vi önskar honom lycka till. Vi får återkomma till honom under senare år för att se hur det har gått.

En annan spelare som jag vägde mycket för och emot innan jag släppte iväg, var Paolo Arpini. Mittbacken hade sprungit ur dom egen leden och hade utvecklats oerhört bra under året som gått. Tyvärr så fanns det inte plats eller rum för den unge backen i mitt lagbygge, varpå det till slut landade i en gratis-övergång till konkurrenten Palermo. Hur mycket jag än ångrar mitt beslut kan jag inte annat än att glädjas åt att han nu får den speltid han förtjänar och behöver för att bli den landslagsspelare som han till slut kommer bli. Även här kommer vi att följa hans resa genom åren.

Ronaldo och Messi skulle båda bli för gamla för det riktiga hetluften inom några år. Zivkovic hade sålts till City under sommaren och Ribeiro hade dragits med skador från och till under gångna året. Jag kunde bara inte sitta och chansa med offensiven detta år. Jag behövde få in en eller två anfallare som skulle förstärka och bredda. Det blev det sistnämnda.

Vi tar in Balotelli och Dybala. Dybala kommer vi titta närmare på lite senare i artikeln, så nu ser vi över den skandalomsusade och arroganta Balotelli lite mer. Hur mycket skit han fått IRL över hans märkliga beslut och karriär så speglar det inte alls hur han presterar på FM15. Han har själv, enligt min mening, tagit Liverpool till nästa nivå om ni förstår mig rätt. Han har på egen hand avgjort mängder av matcher för sin engelska arbetsgivare, och när han till slut inte kom överens med klubbledningen om ett nytt kontrakt, så högg jag direkt. Första juli så resten han ner till Inter och jakten på ytterligare guld och framgång. Blotta tanken på alla dem mål han kommer göra ”utanför boxen” ger mig rysningar över hela ryggen.

Även på mitten behövdes det stärkas upp då Castellucci hade lurats ut i rampljuset. Fler och fler klubbar började dra i min mittfältsgeneral, och jag ville inte chansa med att vi inte har tillräckligt med innermittfältare när den nya säsongen stundar. Ayew hade även han hamnat i facken ”kanske på väg” då han inte får den speltid han önskar. Vi tog oss en titt på den unge defensiva mittfältaren Joshua Kimmich i Wolfsburg. En mycket intressant balansspelare som var perfekt för det vi vill åstadkomma under nästa år. 350.000.000 kr skrevs övergången till, och det skedde redan under vinterfönstret, ett halvår tidigare än vad vi hade siktat på.


Paulo Dybala:
Som 17 åring köptes han av Palermo från sin modersklubb Instituto ACC för, då höga summan av, 105 miljoner kronor. 17 mål på 40 matcher under sista året hemma i Argentina hade gett ringar på vattnet ute i Europa. Under dem fem sista åren i Palermo hade Dybala spelat bättre och jämnare än någon annan i föreningen. Han hade legat på 15-18 mål per år med ett snitt på runt 7.20. Palermo hade etablerat sig som topp 6 under alla år, och mycket var Dybalas förtjänst. Sista året innan Arsenal valde att köpa över honom för 135 miljoner (läs:reapris) så peakade han med 18 mål, 13 assist på 38 matcher med ett snitt på 7.18.

Det blev bara en och en halv säsong med London-klubben innan vi fick chansen att föra samtal om en eventuell övergång. Första året med sin nya klubb var allt annat än bra. Arsenal hamnade som åttonde lag och missade helt Europa-spelet året därpå. Dybala fick förtroendet direkt och hann med 34 liga och cupmatcher under året. 40(8) totalt om man räknar in dem kontinentala och internationella matcherna därtill. Ett totalsnitt på 7.23 kan tyckas okej, men som kugge i ett lag på fallrepet var det inget att skryta med. 16 mål och 8 assist skrevs poängen till.

Året därpå, säsongen som precis har avslutats, spelade Arsenal mycket bättre. Man hamnade på en stolt andraplats i ligan som enda höjdpunkt. Till det ska vi räkna Dybalas framgångar. 18 matcher fram till nyår, 14+4 och ett galet snitt på hela 7.71. Han var garanterat tungan på vågen detta år. Men ack den London-framgång som varar. Under januari 2020 så köper vi alltså över honom till Inter för 475.000.000 kr. Arsenal gör alltså en vinst på 340 miljoner på ett och ett halv år. Får man ju ändå se som en triumf i sig.

Hos oss fortsätter framgången. 10 mål på 10 liga och cupmatcher och en stabil insats första året. 18 matcher totalt och 18 mål. 7.97 i snitt i ligan, 7.96 totalt. En framgångssaga som kommer att fortsätta många år framöver.


Här har vi länkar på dem övriga spelarna som kom eller lämnade:
Mario Balotelli | Joshua Kimmich

Serie A:
Vi har, precis som vi var inne på inledningsvis i denna genomgång, vunnit scudetton ånyo. För sjunde året i rad nu. Det är inte huruvida vi ska lyckas vinna matcher som är den stora frågan för mig nu. Det är hur vi ska kunna bibehålla nivån över generationsväxlingen. Hur ska vi lyckas förvalta den framgång som vi byggt upp, och som vi ska fortsätta bygga på efter Ronaldo, Messi, Coulibaly, Ward-Prowse etc. Man har blivit lite bortskämd över åren att vi har lyckats komma över 100-strecket när det gäller poäng. Man sitter och räknar när de gått halvvägs huruvida vi kan lyckas även detta år med samma bedrift. I år var inget undantag. Vi fick ihop 107 poäng totalt, och mycket var tack vare bortaspelet. Hemmafacit har alltid varit stabilt och genomgående bra. En förlust och ett kryss kunde vi räkna bort från vår galet fina vinstrad inför hemmapubliken. 82-8 i målskillnad hemma i vår hemmaborg. Inte lika imponerat borta, 60-11, men om man ser till Roma som är nästa bästa bortalag, så är det ljusår bättre.

Luciano Spalletti hade haft ett par fina år i Juventus, men nu efter säsongens slut kunde han inte annat än må dåligt över situationen. Sparkad en bit in på året, och dessutom se Juventus hamna på en blek åttonde plats i tabellen. Slaven Bilic hade tagit över och gjort det bra på slutet, men inte tillräckligt bra för att vända på den negativa trenden. Även Roberto Donadoni fick lämna sin post som tränare i Milan som hamnade ännu sämre till i tabellen, 12a. Milan hade inte en enda titel från 2014, och styrelsens tålamod var allt annat än gemytligt. Man anställer Gerardo Martino från Olympiakos under hösten 2020. Martino som varit coach för Barcelona, Argentina, Schalke, Everton, Uruguay och nu senast Olympiakos. Martino hade under sitt första halvår som coach lyckats hyfsat med att få ihop laget igen. Man hade, som enda triumf för året, tagit sig till Cupfinal där man ställdes mot Inter. Trots bra spel under stora delar av den finalen så förlorar Milan mot ärkerivalen Inter med 10-9 efter straffar. 3-3 full tid.

Avellino, Empoli och Verona fick respass ner till Serie B.


Spelschemat:
Försäsongen blev lite annorlunda detta år mot tidigare. Oftast så väljer vi att spela mot sämre lag för att bygga moral och kondition. I år blev det lite annan väg som vi tog för att komma till ligastarten. Dem två första matcherna är väl inget att orda om egentligen. Enda värt att nämna är att Hernandez gör 8 mål under dessa två fighter som slutar 11-0 och 16-0.

Sen blir det helt plötsligt omvänt. Vi går upp mot större lag och bättre lag i den tre sista. Bayern Munchen tar oss på sängen tidigt och har 2-0 i HT. Ronaldo försöker med en lobb som går hem, och vi har reducerat. Men närmare än så kom vi inte. Bra match för övrigt. Kaiserslautern ställde upp med ett mycket bra lag på försäsongen. 3-1 blev resultatet, men det kunde lika gärna stått 2-2 eller tom 2-3 på tavlan när domaren blåste. Sista matchen inför allvaret var borta mot Valencia. Ett lag som jag hade stor ödmjukhet inför. Visste att dem hade ett fantastiskt år bakom sig med en sjätteplats i ligan och en Europa league finalvinst mot Marseille i bagaget. Men som ni ser i resultatraden som blev det aldrig någon match. 3-0 HT, 6-0 FT. Genrepet inför Super Cupen var en överkörning.

Returen på neutral plan blev en annan historia. 2-1 vinst med mål av Ronaldo och Balotelli. Bättre kamp och tuffare att ta sig igenom på mitten gjorde att Valencia var nära 2-2 bollen på slutet. Men med lite tur och en boll i ramverket av Valencia sista 2 minuterna gav oss årets första titel. Men inte nog mde det så tog vi även en till titel innan det var dags för ligaspelet. Supercoppa mot Palermo blev inte heller det en kul fight. 6-1 talar sitt tydliga språk. 4 straffar på dem första 7 matcherna. Hmm…okej. Bra att alla sitter då.

Ligaspelet går som på räls. 5-1 i premiären mot Juventus följs upp av 5-2 mot Atalanta borta. Sampdoria 4-0, Roma 5-1 och Avellino 8-0. Ja jag behöver väl kanske inte säga så mycket mer. Jag låter raden tala för sig själv. Första poängtappet kom borta mot Napoli i november, 1-1, där hemmalaget var skitbra om ni ursäktar språket. Publiken på San Paolo fick se sitt Napoli spela fantastisk fotboll efter att man fått stryk av Juventus med 1-5 och Barcelona 0-4 matcherna innan.


Andra halvan började med VM för klubblag. Precis som året innan. Vi fick Cruz Azul i semifinalen. Här hade jag trott att det skulle bli liiiite mer ojämnt än det faktiskt blev. Okej, 4-1 är väl inte så jämnt som man kan tro, men matchbilden sa något annat. 45-55% och hyfsade kontringar från motståndet gav oss lite huvudbry. 1-0 till oss vände och blev 1-1 efter 26 minuter. Men straff(!) igen efter 36 som Ronaldo förvaltade väl gav oss ånyo ledningen, en ledning som vi inte sen släppte. Finalen däremot var ju som vanligt. SOM VANLIGT. Al-Ahly har som tidigare påvisats inte kunnat rå på oss när det gäller denna cup. Utklassning har det allt som oftast varit när vi mött ”The Red devils”. Finalen inget undantag. 11-0. Ronaldo 5 mål, Ribeiro 3. Den bucklan kastar vi in i prisskåpet under kategorin ”skräpturnering”.

Seriespelet fortsätter i samma anda som innan. Vinsterna radas upp och det känns som att det inte finns någon hejd på framgången just nu. Vi tappar poäng i två matcher till under avslutande månaderna i ligaspelet. 2-2 hemma mot Sampdoria. Orsaken: Vi rullade på U20 spelare och reserver för att lufta inför Cl-slutspelet. Match 2 var även det borta. Nu mot Roma. Eller ska jag stava laget LUKAKU HELVETE. Vi förlorar med 1-3 och belgaren gör samtliga tre mål. Alla som en förnedring av den högre skolan. Vi fick en läxa vi sent skulle glömma.

Vi avslutar året med 5 nollor i baken. Grosseto, Empoli, Udinese, Trapani och Palermo fick alla gå in i duschen utan att få vara med och göra mål på ligavinnaren, Scudetto-triumfören och Serie A-dominanten Inter. Balotelli hade flaggat på att han hade fått lite för lite speltid under maj. Han fick mitt förtroende och gör 6 mål på två matcher. #vilkenkille.



Truppen:
36 år och ”still going strong”. Cristiano Ronaldo tar över taktpinnen då Messi varit borta pga skada större delen av säsongen, och gör det med bravur. 50 matcher, 3 inhopp, 2 i ligan och 1 i cupen. 49 mål och 27 assist. 8.02 i snitt över hela året. Han har spelet mest matcher, gjort mest avgörande ageranden och dessutom hållt sig skadefri under hela säsongen. Med ett kontrakt som sträcker sig ytterligare 3 år så kommer han vara avgörande för många titlar och stora matcher framöver, sanna mina ord. Som nummer 2 i målskörden så hittar vi nyförvärvet Balotelli med 30 mål. Även han har varit galet bra NÄR han väl spelat. 22 matcher 13 inhopp säger att han varit ”leathal” i och runt boxen när han väl spelat. Italienaren har kommit till sans med sitt temperament och därtill gjort, inte bara sig själv grym, utan även sina medspelare runt omkring. Det har varit helt avgörande för att Mancini valt ut Balotelli till landslaget under den senaste landskamperna.

Ward-Prowse tar hem snitt-kampen med hela 8.33 över 44 matcher. Hans innermittskollega Kimmich, som kom i vinterfönstret, har också gjort ett fint år. 5 poäng på 15 starter och 5 inhopp, med ett snitt på 7.27. Värde: 345 miljoner kronor. Utan andra-keeper detta år, så har Rulli fått stå alla matcher för året utom ett par enstaka. Vi har haft enorm tur som inte hamnat mer i knipa än vi gjort med bara en korrekt målvakt i bagaget. Rulli har gjort ett fint år och ska såklart behålla första-hanskarna även nästa år.

Kontrakt som kommer att behöva ses över under kommande år är Messis, Ronaldos, Maykes och Ward-Prowse. I min bok så har alla 4 gjort sig förtjänta av ett nytt kontrakt, helt klart. Hoppas bara att alla vill stanna.


Champions League:
Som regerande mästare så får man vara glad att man fått en så ”lätt” grupp som denna ändå. Tipset på förhand skulle nog gå hand i hand med hur sluttabellen visade sig. Att vi skulle få se Basel får det tufft var det inget att orda om. Deras enda vinst kom hemma mot Valencia, 1-0. Annars var det ideal storförluster som Schweizarna fick utstå. Sen efter vår försäsong, med vinst över Valencia så pass enkelt som det ändå blev, så fick vi se Lens som favoriter att hänga med till slutspelet. Ett tips som besannades när vi spelat av alla 6 matcher. 4 poängs skillnad ner till spanjorerna, gav fransmännen en biljett in i första utslagsrundan. När det gällde våra resultat i gruppspelet så var det inget att hålla igen på. Offensivt så det förslår. 5-3 mot Basel, 4-2 Valencia och 4-0 Basel i returen flaggade på att vi ville göra många mål. Skrämma kommande motstånd.


CL-slutspelet:
Lens fick Manchester United, vi fick Leverkusen. Leverkusen som vi fått som gruppspelsmotståndare under tidigare år var ingen match för oss. 2-2 borta, och 6-1 hemma gav oss en totalseger på 8-3. Vi vi var vidare. Lens gjorde årets omgång och slog ut engelsmännen med 4-0 totalt. En galet fin triumf med tanke på material och förutsättningar. Men tråkigt nog så fick dem oss i kvartsfinalen. En omgång dom sent ska glömma. 1-0 vinst till vår fördel i första matchen borta nere i Frankrike kunde kanske påvisa en lika intensiv retur hemma i Italien. Men icke. 10-2 hemma på Giuseppe Meazza blev helt bisarrt till slut. 23 skott på mål, 10 av dem gick in. Stefanos Kapion i Lensmålet hade INTE en bra dag på jobbet. Vi var i semifinalen.

Här skulle vi ställas mot Barcelona. Luis Enrique hade slagit ut Everton efter straffar i första omgången, och Manchester City i kvarten med 4-3 totalt. Nu väntar Inter i semin. I min bok släpper spanjorerna till alltför många mål bakåt, något som vi kommer utnyttja i våra matcher. Framförallt i vår hemmamatch. Sagt och gjort. Vi spelade på deras svagheter och vinner med 4-0. Ronaldo, som känner Barca väl efter sin tid i Real Madrid fick göra två mål och en assist. Nu väntade returen på Camp Nou. Om vi bara klarar av att hålla nollan förbi halvtid, så ska det inte vara några problem. BAAAAM, 1-0 efter 30 sekunder. BAAAAM, 2-0 efter kvarten. Vad händer?? För tidigt, alldeles för tidigt. Vi fick stuva om en hel del i formationen och instruktionerna för att få bukt på anstormningen som Barcelona kom med. Messi och Ronaldo gör varsitt mål och det tar udden av totalresultatet. Vi förlorar med 2-3, men är i finalen med 6-3 totalt.

I finalen, som jag trodde skulle bli mot Chelsea då dom vunnit första semin med 4-0, fick vi se Marseilles lagnamn dyka upp. Dem hade vänt på skutan ordentligt i returen och vunnit hemma med 5-0 efter storspel av Lucas Ocampos. Tre mål från ytternas högerfot förkunnade Marseille till CL-final. 1991 förlorade man finalen mot Crvena Zvezda, och 1993 vann man mot Milan i Munchen. Nu, nästan 30 år senare, var man i finalen igen. Men som 1991, så fick man se sig överspelad och placerad på silverplatsen efter storspel av Inter. Dybala gör 2 mål och assisterar till Coulibalys mål som förkunnar 3-0 totalt på Millenium Stadium i Cardiff. Det blev aldrig någon match egentligen. 2-0 i HT och 60-40% i bollinnehav.


Italienska Cupen:
Den inhemska cupen har förpassats ner på prioriteringsstegen sen länge, och som ni ser i grafiken så förstår ni varför. Det blir inte farligt någonstans. Lagen varvar in ungdomar och reservspelare för att lufta truppen. Resultaten talar sitt tydliga språk. Man satsar inte på cupen som man en gång gjort. Sen har vi våra prioriteringar på CL och ligan såklart. Men ack så viktigt att spela bra i alla matcher, oavsett vilken turnering. Udinese var hyfsat med i matchen första halvan av första halvlek. Sen dog det helt. Likaså mot Sampdoria. Inte blev det bättre för att man hamnade i semifinalen. Här skulle vi upp mot Palermo och vår gamla mittback Arpini. 4-1 hemma och 3-0 borta gjorde att vi hade nått finalen med minsta möjliga ansträngning. Ronaldo hade gjort 2 mål mot Palermo i andra matchen, och gör också 2 mål mot Milan i finalen. Men ÄNTLIGEN så blir det lite kamp. Milan gör 1-0 tidigt varpå vi måste växla upp lite. 1-0 blir 1-1 som blir 1-2 till vår fördel 20 minuter från slutet. Men där tar det inte slut. 90+4 hänger Benassi en frispark och vi har förlängning. De Marco gör 3-2 till Milan efter 92 minuter. Shit tänkte jag. Nu MÅSTE vi ha ett till på sista kvarten. Kimmich ordnar biffen. 3-3 efter 104 minuter och vi har straffar.

De Marco och Benassi som jag nämnt tidgare tar dem första två. Mål på båda. Också matchens spelare Eder sätter sin. Bonaventura sätter sin, likaså Jemerson och Di Santo. För vår del hade Messi, Ronaldo, Hernandez, Kimmich, Coulibaly, Castellucci och Mayke satt sina. Nu var det upp till Boilesen att sätta sin för att få skjuta vidare. Men den danska vänsterbacken har inte lugnet och tryggheten i sig för att förvalta detta väl, och Rulli tippar den över ribban. 10-9 totalt och vi kan räkna in ännu en pokal in i prisskåpet.


Franska landslaget:
Det var ett tag sen jag tog över ett landslag, och när det franska förbundet kontaktade mig så tvekade jag inte en sekund. Nationen låg på en fin 9:e plats i världsrankingen, och har ett högintressant lag för tillfället. Men jag tänkte inte gå in närmare på hur det har gått med landslaget i denna artikel. Det tar vi i en separat genomgång.

Tack för att ni läser och gillar det vi gör. Har ni några funderingar, tankar eller kommentarer, så är ni givetvis välkomna att kladda ner dom här nedan, eller göra det i mitt twitterflöde.

https://twitter.com/FM_Sideline

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *