JMS – Med nöd och näppe

Mitt första år med den danska klubben var till ända. Jag hade fått hoppa in i en situation som jag inte varit i tidigare, den som ställde höga krav på mitt kunnande, och dessutom att jag levererar direkt. Här fanns det inte tid för någon smekmånad där jag kunde växa in i rollen. Nej nej. Här var det krig om var enda poäng om det skulle finnas någon lycka i denna tragiska historia som jag blev huvudroll i.

Trasslig ekonomi, dålig ligaposition och en trupp som var lite under isen. Mitt uppdrag var det tuffaste jag satts i under min korta karriär som fotbollstränare. Men dur blev av moll. Regn efter solsken. Många ostiga klyschor att ta till. Med all rätt kan man tycka nu så här i efterhand. Jag hade gjort helt rätt i att byta miljö och klubb, byta mediokert uppdrag till tufft. Byta möjligheten till att få mina 15 minuter i rampljuset. Jag hade valt helt rätt.

Säsongen:
Totalt skulle det visa sig bli över 25 matcher för mig att leda laget igenom. 26 för att vara exakt. När jag anlände till klubben så var det nio matcher kvar av kvalrundan. Vi var tvungna att knappa 8 poäng för att ens ha en chans till möjlighet att få spela om dom riktigt stora pengarna. Framgången inleddes redan i första omgången, mot serietvåan Bröndby på bortaplan. Framgången var total. 5-1 efter fantastiskt kontringsspel och hypervassa avslut. Det följde vi upp med ytterligare två vinster och avancemanget i tabellen hade börjat.

För att bibehålla matchformen under juluppehållet så valde jag att boka in ett par träningsmatcher, givetvis mot sämre lag. 15 mål på tre matcher gjorde att vi kunde fortsätta ligaspelet med ånyo vinster. Det gick så väl, som ni ser, att vi faktiskt lyckades med bedriften att få spela Mästerserien på vårkanten.

Nu var vi garanterade minst 60 miljoner kronor i prispengar. Helt fantastiskt superbra. Nu kändes det som att vi kunde spel ut lite mer, chansa och ta lite risker. Den inledande vinsten mot Sönderjyske blev starten på en ganska trist aprilmånad. Förlust mot både Bröndby och Köpenhamn, och därtill ett kryss mot Midjylland. Men lite justeringar i mentaliteten och spelvägen upp genom plan, gjorde att vi fick till det gallant mot Horsens, 4-1. Vi lyckades vinna mot lagen under oss i tabellen, och förlora mot dom övre. Men det gjorde sitt.

DBU pokalen hade spelat omgång 3 en månad innan jag kom till min post. Vinst där med 2-0 förpassade oss till omg fyra och min tur att leda laget. 3-2 mot Sönderjyske blev jämnare än jag trodde. 3-0 blev helt plötsligt 3-2. Bättre spel i kvartsfinalen mot Randers. Ett Randers som hade slagit oss tidigare i år, men som nu fick på pumpen. Marcondes enda målskytt. Seminfinalen blev ett straffdrama, som vi med nöd och näppe lyckades ta oss ur. Bröndby tog revansch i finalen av danska cupen efter den försmädliga 1-5 förlusten i mitten på november. Nu vann man med 2-0 och såg till att vi kom ner lagom på jorden innan säsongen tog slut. Vi kämpade väl, men hade varken bästa laget eller förmågan att vända på det tidiga ledningsmålet som kom redan efter ett par minuter.

Tabellen:
Med en poängs skillnad så fann vi oss över strecket för att få delta i mästerskapsserien. Vinsten i sista omgången mot Esbjerg var tvunget för att lyckas med uppdraget. Aalborg vann sin match enkelt och det fanns ingen annan väg för oss än att ta hand om det själva. Att ha klättrat från en av platserna längst ner, till en respektabel tabellplacering och inte bara få tävla om stora prispengar, utan också behaga en styrelse som förväntade sig detta stordåd.

Vi kunde, med lite tur och stor portion övertygelse, avancera upp från plats sex i tabellen till plast fyra när hela serien var färdigspelad. Att försöka ge sig på topp-3 var en omöjlig uppgift. Dem tre ska ha all cred för säsongen överlag. Något som vi också ska ha för vår ”upphämtning”. Horsens och Sönderjyske blev lagen som hamnade bakom oss, och som fick avsluta säsongen lite med mössan i hand.

Truppen:
För att summerar det i en enda mening, så vill jag säga att vi kunde inte gjort det utan Marcondes och Ingvartsen. Två offensiva krafter som inte bara stod för ett fantastiskt facit i poängraden, utan också gjorde ett defensivt jobb under hela året som tillät medspelarna runt omkring att våga mer och ta mer yta på plan. Inlånet från Internazionale, Thomas Gaydu, fick också mer ansvar vart tiden gick. Men vi ska inte glömma alla i det fördolda, som gjort ett riktigt vinnarjobb under året. Backlinjen, försvaret i helhet, ungdomarna som vi tagit upp och momentumet som vi inte släppt ifrån oss trots lite svajjiga tider i kalendern.

Vi tog in ett par spelare i truppen under vintern. En som gjort stort intryck på laget OCH på kassan (negativt) var målvakten Rodrigo Rivero. En grym målvakt mellan stolparna. Han har gjort ett riktigt hästjobb och hjälpt oss nå dit vi kom med stort tålamod och enorm skicklighet. Men till ett pris. Vi betalade 35 miljoner för målvakten, en summa som kom lite som en chock för mig. Helt plötsligt var ekonomin i gungning, och man fick lite svettiga nätter med lite sömn och många tankar. Det andra intaget som jag tyckte var lite skoj, var draken Eliot. Kommer ni ihåg honom från tiden i Morecambe och WSM? Han kom in gratis och hade INGA krav på sig. Ett skoj tillskott som gjorde ett par mål och avlastade dem ordinarie anfallarna.

Ekonomin:
Som vi ser i första grafiken så tilldelades vi över 80 miljoner för vår fina fjärdeplats i tabellen. Pengar som inte ens var i närheten av dem kronor som delades ut i Sverige. Vilken skillnad. Men vi klagar inte. Bugar och bockar. Med -35 miljoner efter Rivero affären så var det nästan ett måste att få in dessa pengar. Ettan, Köpenhamn, fick nästan 130 miljoner kronor. Tvåan 92 och trean 88. Vilka pengar det finns i detta land.

Grafiken under visar hur det sett ut för året. Vi har legat på strax över 4 miljoner i löner, en nivå som har fungerat bra. Men vi ser också att kassan har minskat lite hela tiden under året. Något som vi måste se över inför nästa år. Med ett bra program för hur vi ska lösa situationen så kommer vi lyckas. 39 miljoner på kontot är inte fy skam. Men vi ska försök att börja investera en del av dessa pengar i anläggningar och stab, steg helt i linje med vad som krävs för att vara med ute i Europa och spela, för jag har väl sagt det, att det är dags att kriga med dom stora grabbarna nu?!

Lagprofilen:
När jag tog över laget så var det ungefärliga värdet strax över 25 miljoner. Idag, en halv säsong senare, 65.000.000 kronor. En framgångssaga utan dess like (känns det som). Vi har inte byggt ut något, och vi har inte tappat något. Det enda som har ändrats är värdet och finanserna. Vi har också gått från en rak 4-4-2 till vår egna 4-3-1-2 som jag varit så framgångsrik med under tidigare klubbar. Vi är något stort på gång. Fortfarande inga ikoner eller legender. ”Here I come”.

Min karriär:
Mitt första år är till ända, och jag blickar tillbaka med tillförsikt. Jag har ökat mitt rykte i världen med en halv stjärna. Jag har ökat mina kunskaper med 6 steg, och jag ha dessutom börjat närma mig 200-gränsen i antalet coachade matcher. När nästa år startar, så är nog min tanke att jag ska försöka inleda nya studier mot Kontinental B-licens. Men vi får se hur samtalen går mellan mig och styrelsen. Jag har ett år kvar på kontraktet, så vi får också se hur klubben och min arbetsgivare ställer sig till en förnyelse, eller ett avsked.

Utbildning Rykte Antal klubbar Antal länder Coachning Psykiska Matcher Vinst %
Kontinental C-licens 4 3 49 (+2) 32 (+4) 192 59%

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *