JMS – Vi når sommaruppehållet

Fram tills idag så hade jag aldrig tagit beslutet att fortsätta i en klubb efter det första inledande året. Jag hade valt själv att gå vidare till nya uppdrag och nya föreningar. Jag ville inte fastna hos en arbetsgivare för länge och bli mossig. Men att lämna Ängelholm var aldrig något jag funderade på när säsongen tog slut. Jag visste att jag behövde ha ett år till för att bygga en sund grund att stå på för min egen del. Dessutom så hade jag inte fått chansen att fortsätta mina studier, och det var oerhört viktigt för mig att få ordning på ekonomin så att det skulle bli möjligt. Våren i södra Sverige var trots allt helt ok.

Säsongen:
Efter en grymt bra försäsong med idel vinster i träningsmatcherna, och till det ett resultat i Svenska Cupen som var över förväntan, så hade vi bara stött på en liten motgång, och det var i kvartsfinalen i Svenska Cupen mot IFK Göteborg där vi förlorade på straffar efter en rafflande och böljande kamp över 90 minuter. Men långt ifrån missnöjd på något sätt.

Så med råg i ryggen och ett momentum som var näst intill på topp, så gick vi in i seriespelet mot våra rivaler från förra året, Östers IF, i premiären. Ardian Rexhepi var namnet på alls läppar. Med lite tur och en hel del effektivitet så lyckades anfallaren att sätta ett hattrick och dessutom bli matchvinnare på övertid med matchens sista spark. 90+3 stod klockan på när vi dammade in 3-2, och därmed gav oss våra första 3 poäng för året. Som om det inte var nog, så inledde Rexhepi målfesten i påföljande omgång, hemma, mot Djurgården redan efter dryga kvarten. Vinst även här, och nu med hela 3-0. Men där tog det roliga slut för ett par omgångar.

Fyra av dem påföljande matcherna gick inte vår väg, och vi började känna av att vi var nykomlingar. Men vinsterna mot bottenlagen Kalmar, Häcken och Örebro SK fick oss att tro på varandra. Vi kände om vart annat att det finns något där. Taktiskt sätt var det på det stora hela bra. Det som har gjort oss ojämna i spelet och resultaten, skulle jag vilja säga har varit rotationen i truppen. Vi har alldeles för spridda kvalitéer för att hålla oss hyfsat likvärdiga match efter match.

När sommaruppehållet kom, så valde jag att fortsätta matchandet så att truppen, dels skulle få känna på lädret mer och till ett pris som var överkomligt, men även att vi inte skulle tappa känslan för det vi hade på gång. Fyra träningsmatcher bokades upp och det var på många sätt mer för att stärka upp självförtroendet när så serien går igång i början av juli igen.

Tabellen:
I och med vinsterna mot tre av dem fyra sämsta lagen för första halvan av säsongen, så hade vi på ett mycket märkligt sätt lyckats ta oss upp på en fjärde plats i tabellen. Känns helt overkligt. Mitt säsongsmål vad gäller poäng, var minst 30 poäng. Kanske så att vi behövde ha 35 poäng för att säkra nytt kontrakt. Nu, 13 matcher in, så hade vi redan 23 poäng. Wow. Nyckelspelarna Alas, Rexhepi och Book hade alla gjort ett kanonjobb under våren och sommaren, och det hade tillsammans med Tom Mickel i målet och vänsterkanten bestående av Latef och Zlojutro varit en fröjd att skåda. I mångt om mycket så var det dessa herrar som hade gjort det avgörande spelet under matcherna som stod och vägde.

Fjolårets vinnare, MFF, hade haft det motigare, och låg först på en 10:e plats i ligan. Förlorat sex matcher redan, och man var förmodligen avhängda i och med det. Uppstickaren och serieledaren IFK Göteborg hade kopplat ett stadigt grepp om fortsättningen av året.

Transfers in:
Den sjunde juni så anslöt sig en ny spelare till föreningen. En ny pusselbit i det offensiva spelet. En spelare med erfarenheter från ROMA i serie A i det italienska seriesystemet. Marco Frediani hade inte fått speltid hos sin dåvarande arbetsgivare och hade släppts på fri transfer. Jag var inte sen med att kontakta honom för en framtid i lilla Ängelholm. Något som han uppskattade, och anslöt sig till under sommaren.

Han fick känna på målskyttet direkt när han nätade tre gånger mot Genarps IF under slutet av juni månad. Han kändes helt rätt för truppen, för fansen, för föreningen och för Allsvenskan. En spelare som kunde vara det som gjorde den stora skillnaden för oss som förening och nykomlingar.

Truppen:
En stor trupp, blev större. Vi hade tagit upp en handfull spelare från ungdomslagen för att avlasta befintliga trupp, samt köpt in Frediani från Roma. Skadorna hade uteblivit och jag kände stort förtroende för den trupp jag hade till förfogande. Vi var inne på det tidigare. Alas, Rexhepi och Book hade alla hittat rätt i taktiken, vilket gjorde mitt jobb så mycket enklare. Dem 8 bästa poängplockarna, hade alla över 7.00 i snittbetyg och med en oerhört imponerande moral i kroppen. Enda lilla orosmolnet var reservkeepern Hugo Olsson som inte hade fått speltid alls i år. Han har kanske framtiden för sig, men inte just nu. Jag vill hålla en stabil defensiv, och då räknade jag inte in honom i den ekvationen dessvärre.

Ekonomin:
Efter framgångarna förra året, där vi lyckades att ”nästan” nå pluss minus noll i kassan, så såg jag med tillförsikt emot kommande spelår. En miljon back var inte en för tuff uppgift att ta sig an. Men med nya personer in i klubben, både spelare och ledare, så hade kassan åter igen tickat ner till ett par miljoner till. Nu var vi tre miljoner på minuskontot, och det såg givetvis inte bra ut. MEN, jag vill ändå flagga till på att jag har gjort nödvändiga förändringar i klubben för att överleva denna säsong, och dessutom för att bygga upp något hållbart över tid. Att vi ligger minus är vi inte ovana med. Det kan vi reparea under tid som kommer. Att missa viktiga pusselbitar när dom dyker upp, är tjänstefel om du frågar mig.

Min karriär:
Beslutet om att fortsätta var inget jag tummade på alls. Jag ville ge klubben en chans att bygga för framtiden, och för min egen framtid. 17 matcher till under bältet och jag hade fått en smakstart på mitt liv som allsvensk tränare. Vinstprocenten hade åkt ner en procent, men inte alls så att det påverkade mig som tränare. Studierna för att ta kontinental C-licens var i full gång. Ett önskemål som till en början stötte på motstånd. Klubben ansåg att OM jag fick denna chans att bygga på min egen kunskap, så skulle jag givetvis lämna för ett större projekt. Något jag dementerade på det starkaste.

Dem två områdena för min egen del som jag inte utvecklats i alls sen jag startade denna karriär var arbeta med ungdomar och grad av disciplin. Hur skulle jag lyckas med det?

Utbildning Rykte Antal klubbar Antal länder Coachning Psykiska Matcher Vinst %
Nationell A-licens 3 2 37 (+1) 26 151 62%

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *