The 433 tactic – The Essential Guide

Jag har en önskan om att, över sikt, presentera en handfull olika taktiker som ni alla känner igen, och försöka att gå igenom dem i all enkelhet med lite djuplodande instick om varierande segment beroende på vad det handlar om. Vi kommer att kika på 433 i lite olika skepnader, 4231 givetvis, 442 är inget undantag och dessutom ett par varianter med en 3-backs-linje. Om vi hinner, så tar vi oss an även 442 smal diamant och 4312. Alla formationer har sina för- och nackdelar, och jag vill i denna serie väga för och emot för dem alla. Låter det som ett intressant upplägg så börjar vi med artikel nummer ett redan idag.

Dagen till ära så börjar vi detta med 433-uppställning. Här finns det ett par olika varianter att välja mellan, men vi ska fokusera på den formationen där vi använder oss av en DM och två offensiva yttrar. Formationen i sin helhet är uppsatt i tre linjer över banan. Den första är försvarslinjen, som består av två mittbackar och två ytterbackar. Den centrala linjen består av tre mittfältare, oftast i någon form av triangel centralt i banan, och till slut anfallslinjen bestående av en central forward tillsammans med två offensiva yttrar (se artikelbilden).

Block 1: 2 mittbackar och 2 ytterbackar
Block 2: 3 innermittfältare
Block 3: 1 central anfallare samt 2 offensiva yttrar

När man ser uppställningen 433 så förknippar nog dem allra flesta den starkt till José Mourinho och hans första vända med Chelsea i Premier League, och som fortfarande idag spelas med många av dem allra största klubbarna i världen. En uppställning som gynnar lag som har oerhört bollskickliga spelare som tillåter dem att uttrycka sig inom ramarna för spelidén som prioriterar intelligent rörelse av bollen för att skapa farliga målchanser för sig själv och sina medspelare.

Styrkorna med formationen

Det finns två starka aspekter som talar för denna formation, och det är främst att man har tre innermittfältare som ser till att alltid vara en spelare mer än motståndet, eller minst lika många. Att man kan styra spelet där ”triangeln” som utgörs av dessa tre kan rotera från att spela med en defensiv mittfältare centralt framför mittbackarna, till att istället få triangeln att peka ”uppåt” istället med hjälp av en mer offensiv roll som hjälper till att sätta än mer tryck framåt.

Det andra är att man ständigt hotar motståndets försvar med två sylvassa kantspelare högt upp i banan tillsammans med en väl fungerande central anfallare, som tvingar dom att hela tiden vara på tårna. Minsta misstag och det kan bli ödestigert tidigt i matchen. Dessa tre längst fram har ett stort ansvar att skapa upp lägen och dessutom göra mål. För att man ska kunna bli framgångsrik i sitt jobb så behöver dom arbeta hårt tillsammans för att skapa upp ytor för sina medspelare med arbete över stora ytor på plan.

Spelövertaget på mitten…

I grafiken nedan vill jag illustrera hur det ser ut mot ett lag som ställer upp med en rak 4-4-2 formation. Vi är dom mörka spelarna, och motståndet är dem ljusa. Vi är det bollförande laget. Dem inringade spelarna är markerade av sina respektive försvarare, oavsett om det är en ytterback eller en anfallare. Motståndarnas mittbackar har som uppgift att se till att den ensamma anfallaren inte hamnar i 1vs1 situation, vilket tvingar dom i princip att hålla sig i linje med motståndaren till vilket pris som helst. Detta lämnar kvar ett övertag på det centrala mittfältet, i form av spelare 1,2 och 3 för vår del. Motståndarna har nu bara spelare 4 och 5 att förlita sig på, vilket kommer bli en svettig historia att både täcka upp, markera och försöka att pressa bollhållaren om du har satt upp dem unika inställningarna på rätt sätt.

…ger möjligheter för ytor i korridoren

Har man tur och gjort sin läxa väl, som i bilden nedan, så kommer deras yttrar (5) och (6) att tvingas söka sig in i plan för att ge ett understöd till sin isolerade kollegor i mitten av naturliga skäl, vilket i sin tur ger oss väldigt stora ytor för våra ytterbackar (3) och (4) på kanterna att flytta fram på. Vårt centrala spel har skapat upp ytor på kanterna.

Till det, så har vi valt att spela med inre anfallare (1) och (2), som oftast tar klivet in i banan, dels för att hjälpa sin kollega på topp (anfallaren), men även sås om rollen är uppsatt, och på så vis tar med sig ytterbackarna centralt in mot mitten då ett eventuellt spelövertag även kan ske centralt hos deras backar. Detta stärker upp ytorna på kanterna ännu mer givetvis (se grafiken). Så länge vi håller oss i mitten så har vi ett kraftigt övertag i den här matchen på alla positioner.

Inre anfallare i det defensiva arbetet

Jag nämnde att jag spelade med IF-A i denna formation, och när man tänker på dem inre anfallarna, så är det nog i första hand som vassa anfallsvapen med styrkan att bryta in i banan och hota en osäker backlinje. Med god teknik och sylvasst skott så är det kanske det farligaste hotet man kan ställas emot. MEN, om jag höjer ett finger och säger att dom arbetar förträffligt i det defensiva arbetet, vad säger du då?

Som du ser i grafiken, så har dom en väldigt hög utgångsposition i banan, även fast vi inte har bollen i detta fallet. Det finns en tanke med det. Eller jag har en tanke med det iallafall. Mina inre anfallare (4) och (5) utgör ett så pass stort hot i omställningsspelet att dem tvingar kvar motståndets ytterbackar från att delta i anfallsspelet i någon större utsträckning. Motståndare (1), som är bollförare i grafiken (Hernan Pérez) sätts under press av vår ytterback (2). I det här fallet så vill man ju som anfallande lag att ytterback (3) överlappar och frispelas så att han kan gå på inlägg, något som verkar vara oerhört effektivt på FM17 som man erfarit. Men i och med att vår IF (4) ligger så pass högt upp och långt ut på kanten, och sätter mittbackarna på arslet om ytterbacken tappar boll och det blir en spelvändning, så tvingar han kvar sin tilldelta motståndare kvar på sin ursprungsposition. Något som tar mycket udd från tyngden i motståndarnas anfallsspel. Nu måste bollföraren stanna upp och försöka hitta andra vägar, varpå vi kan gruppera om och göra ett ännu bättre jobb defensivt.

Den falska nian skapar möjligheter

I min formation för dagen som ligger som underlag för denna artikel, så har jag valt att spela med en falsk nia som ensam anfallare. Det finns ett par anledningar till det givetvis (som alltid), men den allra bästa är nog det som står i rollbeskrivningen:

En falsk nia, till viss del en framskjutande offensiv mittfältare, är en okonventionell ensam anfallare eller forward som faller ner till mittfältet. Syftet med detta är att skapa problem för motståndarnas försvarare som antingen får följa med honom – vilket skapar ytor för offensivt löpande mittfältare, anfallare eller yttrar att utnyttja – eller låta honom falla utan att markera honom vilket kommer att ge honom mycket ytor att dribbla eller slå en öppnande passning.

Som ni ser i grafiken så har jag en F9 som spets (1) som precis innan denna bild är tagen, positionerat sig mitt emellan motståndets mittbackar. Men när anfallet börjar rulla igång, så faller han ner mellan mittbackarna och innermittfältarna för att göra sig spelbar. Iniesta spelar upp bollen på honom centralt, varpå han vänder upp och tilldelas många valmöjligheter i momentet efter. Vi kan också se att IF-A (4) och (5) tar löpningar in i luckan mellan ytterback och innerback för att kunna på på tidigt avslut inne i boxen.

Svagheterna med formationen

Men inte kan det bara vara fördelar med denna formation? Givetvis inte. Ingen uppställning är felfri. Ingen formation går oberörd under kategorin ”visst finns det svagheter”.

Eftersom vi spelare med så höga yttrar, så lämnas det en stor yta på kanterna bakom våra inre anfallare. Faktum är att ända ner till våra ytterbackar så kan dom spela upp på och sätta stor press på en ensam ytterback utan större understöd av varken mittback eller central mittfältare. Något som motståndet räknar ut efterhand. Så länge vi har bollen så kan vi styra spelet centralt, men när vi ska försvara, så är det ett annat ljud i skällan.

Våra inre anfallare (5) och (6) ligger således alldeles för högt upp i banan. Orsaken till det har vi nyss nämnt. Men i den bästa av världar så skulle man vilja dra ner dom ner i dem ljusa fälten som jag lagt ut på vardera sida om våra centrala mittfältare. Nästan som en 4-1-4-1 uppställning. Något som man kan välja att spela mot lag som på förhand är bättre än ditt eget lag. Som ni ser så har Zach fått bollen spelad till sig, och kan vända om och utgöra ett stort hot mot vårt försvar. Men hade vi haft våra yttrar i mer defensiv position kanske den passningen inte ens slagits.

Hoppas att ni fann denna, mycket enkla, genomgång intressant och att frågor har besvarats som ni själva har brottats med i era egna lag. Jag har inte gått in på roller och spelarinstruktioner alls i denna artikel. Svaret är enkelt. Jag ville inte ha med det i upplägget, utan bara titta på för och nackdelarna med formationen som sådan. Givetvis kan man få det att fungerar ännu bättre om man ser till att ”triangeln” är korrekt skapad med rätta instruktioner och inställningar. Hur vill man att ytterbackarna ska röra sig och agera? Ytterligare en pusselbit som ni själva får se över.

Vi ses i nästa artikel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *